I play with my heart at stake

and I live with the bitterness of losing

Whenever our eyes meet I never wanna look away The bluest eyes in the world

5 months ago

I ett annat liv

Ibland stöter man på en lång och stilig själsfrände som bara råkar vara drygt 10 år äldre och doktorera inom något väldigt avancerat medicinskt område. De säger att åldern inte spelar någon roll men när du en gång har föreställt dig din frändes första fylla och din egen potträning äga rum under samma ljuva 90-tal finns ingen återvändo.
Eller så finns det någon annan. En annan vid hans sida (eller i hans bakhuvud för den delen) som liksom per automatik ingraverar sin närvaro i luftens partiklar. Luften ni delar. Hur väl sammanflätade era tankebanor är, hur vackra era nyanser glittrar brevid varandra eller hur stor del av era jag som återspeglas i den andres iris kommer ni aldrig få veta.
Hur är det med status, sammanhang, talang? Det omaka spelar väl ingen roll när förälskelse uppstår. Eller?

Jag har pedagogisk försökt att förklara dessa hinder för mitt hjärta, men det vägrar förstå. Sociala regler och repressalier som väntar vid förbrytelser ingår inte i dess förstånd. Det lever i nuet; i den första riktigt varma sommarkvällen, i skymningen som speglas i havet, i rysningen av en vacker melodi, i varje början och varje slut, i Mr Grohls bruna ögon på Wembley 2008 (are you gone and on to someone new?). Det förvandlar varje spelplan till en krigzon, ett laglöst land.

Och jag som alltid varit en paragrafryttare.

Och jag drog med dig i mitt fall
och sen gled jag bara undan
så förlåt, förlåt för allt
för min förbannade kluvna tunga
jag har ett foto någonstans
där vi är drottningar och kungar

Nu ligger bilder överallt
där gamla ansikten är unga
och jag har letat som besatt
efter känslor som är försvunna
Det har varit en lång lång natt
men jag är glad att mina
tårar är behärskade och lugna

1 year ago

(Source: )

1 year ago

Adjö adjö adjö.
Tack för allt men nu ses vi nog inte mer. 

1 year ago

Ni är fantastiskaälskade älskade älskadefina raraunderbara
jag önskar vi kunde vara tillsammans jämt. 

Ni är fantastiska
älskade älskade älskade
fina rara
underbara

jag önskar vi kunde vara tillsammans jämt. 

1 year ago

Skavsår

Sommar

Strand och sol och vatten och hans hud och vatten och hans hud. Hans hud mot min. Vatten. Och dagar som passerade och lyfte mot himlen och blev till små prickar där högt uppe, likt heliumballongerna på majmarknaden.Och jag, som barnet på torget, förtvivlad.
För att jag inte höll tillräckligt hårt.
För att den här jävla gravitationen hindrar mig från att följa efter.

Det var jag som hade sönder honom och nu vill jag laga honom.
Jag måste laga honom. 

Visa att det finns en mening i meningslösheten, en sommar gömd mitt i evig vinter.

1 year ago

15 djupa andetag och ett steg senare

när allt är tomt och grått och jävligt kallt och det enda jag vill är att krypa upp i de där armarna som är tusen mil bort och sova tills timmarna tar slut och 100 kg rinner av min kropp

hur orkar jag fortsätta 

1 year ago

Segments.

We meet on the dancefloor. We’re both pretty fucked up but we greet eachother with a handshake. He doesn’t catch my name at first, the musics too loud and my name seems to house too many syllables, but I type it on my phone for him to read.

We dance. We laugh. We explore eachother’s bodies, but our lips never meet.

After a while I drag him off the dancefloor to talk. And so we talk, talk, talk about everything until his phone rings. It’s her.
I turn around and act busy with my drink in hand, ‘cause I don’t want him to think that I’m eavesdropping, but their conversation seems quite stormy, and when I turn to him again I glimpse 4 angry messages on his display. He looks despondent.

-Why wouldn’t you kiss me?
-Because it’s complicated
-There’s someone then.

He looks at me with sad eyes, then gently puts his hand on the back of my neck, pulling me closer. With his forehead against mine he strokes my hair. I answer by lifting his chin, forcing him to look at me again.

-The timing is just fucking miserable.

I smile.

-Let’s rip this band aid off, then. Let’s lose eachother.

I take his hand and drag him to his feet, and seconds later we’re dancing again. Everything seems to be moving in slowmo this time. I can’t hear the music, I don’t feel the presence of any other people, except him.
We’re not laughing anymore, we’re just dancing, touching, embracing the moment.

And suddenly he’s all still, holding my waist.
He leans over, his warm breath against my ear.

-This is where I dissapear.

We kiss, lightly.
And he’s gone.

1 year ago