I play with my heart at stake

Och jag drog med dig i mitt fall
och sen gled jag bara undan
så förlåt, förlåt för allt
för min förbannade kluvna tunga
jag har ett foto någonstans
där vi är drottningar och kungar

Nu ligger bilder överallt
där gamla ansikten är unga
och jag har letat som besatt
efter känslor som är försvunna
Det har varit en lång lång natt
men jag är glad att mina
tårar är behärskade och lugna

Adjö adjö adjö.
Tack för allt men nu ses vi nog inte mer. 

Sommar

Strand och sol och vatten och hans hud och vatten och hans hud. Hans hud mot min. Vatten. Och dagar som passerade och lyfte mot himlen och blev till små prickar där högt uppe, likt heliumballongerna på majmarknaden.Och jag, som barnet på torget, förtvivlad.
För att jag inte höll tillräckligt hårt.
För att den här jävla gravitationen hindrar mig från att följa efter.

Det var jag som hade sönder honom och nu vill jag laga honom.
Jag måste laga honom. 

Visa att det finns en mening i meningslösheten, en sommar gömd mitt i evig vinter.

när allt är tomt och grått och jävligt kallt och det enda jag vill är att krypa upp i de där armarna som är tusen mil bort och sova tills timmarna tar slut och 100 kg rinner av min kropp

hur orkar jag fortsätta 

We meet on the dancefloor. We’re both pretty fucked up but we greet eachother with a handshake. He doesn’t catch my name at first, the musics too loud and my name seems to house too many syllables, but I type it on my phone for him to read.

We dance. We laugh. We explore eachother’s bodies, but our lips never meet.

After a while I drag him off the dancefloor to talk. And so we talk, talk, talk about everything until his phone rings. It’s her.
I turn around and act busy with my drink in hand, ‘cause I don’t want him to think that I’m eavesdropping, but their conversation seems quite stormy, and when I turn to him again I glimpse 4 angry messages on his display. He looks despondent.

-Why wouldn’t you kiss me?
-Because it’s complicated
-There’s someone then.

He looks at me with sad eyes, then gently puts his hand on the back of my neck, pulling me closer. With his forehead against mine he strokes my hair. I answer by lifting his chin, forcing him to look at me again.

-The timing is just fucking miserable.

I smile.

-Let’s rip this band aid off, then. Let’s lose eachother.

I take his hand and drag him to his feet, and seconds later we’re dancing again. Everything seems to be moving in slowmo this time. I can’t hear the music, I don’t feel the presence of any other people, except him.
We’re not laughing anymore, we’re just dancing, touching, embracing the moment.

And suddenly he’s all still, holding my waist.
He leans over, his warm breath against my ear.

-This is where I dissapear.

We kiss, lightly.
And he’s gone.

De där kvällarna när ingenting hjälper.
Jag är som en vampyr, ett jävla djur, som biter av allt nagellack, klöser sönder benen och hatar sin egen tvungna existens
och jag vill ha hud och puls och svett 

De här kvällarna kan fara åt helvete. 

Jag vill ju bara vara med dig
Hela min jävla kropp vill ju bara vara med dig